Hybrid-DNA

1:a upplagan
Copyright © 1983 by Mikael Bonnier, Lund, Sweden.
All rights reserved.

Hybrid-DNA-tekniken fick sitt genombrott 1953. Då upptäckte den unge amerikanske mikrobiologen James Watson och den engelske röntgenkristallografen Francis Crick DNA. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt och flera personer har fått Nobelpris för sina insatser.

DNA (DeoxyriboNucleicAcid) är den kemiska bäraren av våra arvsanlag och finns i cellkärnans kromosomer. DNA-molekylen ser ut som en dubbelspiral med olika stegpinnar. Det är ordningen på pinnarna som utgör individens arvsanlag.

Hybrid-DNA-teknik är en metod med vilken man kan manipulera arvsanlagen. En annan benämning på hybrid-DNA-teknik är rekombinat-DNA. Med hybrid-DNA-tekniken kan forskarna foga samman arvsanlag av helt olika ursprung till nya kombinationer. Man kan byta ut flera anlag och till och med lägga till ett eller flera. Den nya, konstgjorda produkten, ett hybrid-DNA, kan föras in i en ny cell och förökas där.

Genom att föra in ett hybrid-DNA i en bakterie kan man få bakteriecellen att framställa önskade produkter. Många läkemedel har redan tagits fram: t.ex. somatostatin mot blödningar från matstrupen, insulin mot sockersjuka, tillväxthormon mot dvärgväxt och interferon mot virussjukdomar och vissa former av cancer.

Synpunkter om att parasitologisk forskning borde vara väsentligare än forskning på läkemedel för i-länderna har framförts från vissa håll. Man bör därför försöka gynna den parasitologiska forskningen, men utan att för den skull försumma den andra DNA-forskningen.

Många sjukdomar och defekter beror på genetiska skador. Med hybrid-DNA-teknik, kan en skadad gen repareras. I det fallet kan det röra sig om att föra in felande gener i kroppsceller hos en genetiskt sjuk människa. Helt annan blir situationen att göra genetiska manipulationer med könsceller. Gör man det så förs de ändrade anlagen vidare från generation till generation och det kan få oanade följder.

De verkligt stora vinsterna med hybrid-DNA-tekniken ligger inte alls inom läkemedelsområdet utan inom andra områden. Hit hör jordbruket, skogsbruket, avfallsbehandlingen, den kemiska industrin och kanske gruvhanteringen.

Det spekuleras bland annat i att försöka göra det möjligt för gröna växter att direkt kunna tillgodogöra sig atmosfäriskt kväve. Man skulle i våra kulturväxter ympa in gener, som svarar för fixering av kväve. Man vill också göra växterna mer resistenta mot angrepp av mögel och svampsjukdomar eftersom dessa egenskaper också tycks vara ärftliga. Dessa åtgärder skulle kunna göra kvävegödsling överflödig och giftbesprutningen skulle också kunna minskas.

Många är, inte helt utan orsak, oroade över vad den nya tekniken kan få för följder. Ibland framhålls faran av att hybrid-DNA-verksamheten skulle leda till att smittfarliga mikrorganismer kommer ut ur laboratoriet och ger upphov till epidemier av cancer eller till epidemier av hittills okänt slag som inte går att upptäcka eller som tar lång tid att upptäcka. Trots att chansen för att en sådan här olycka skall inträffa är mycket liten, så kan man inte bortse från faran.

En del anser att själva manipulerandet med arvsmassan, livets kärna, är oetiskt. Andra är oroade över de rent ekologiska följderna som frisläppta, manipulerade bakterier skulle kunna få på naturen. Balansen mellan de idag naturliga organismerna skulle rubbas. De nya bättre anpassade skulle konkurrera ut de gamla, naturliga.

Vid införandet av den nya tekniken måste riskerna noga vägas mot fördelarna. Forskningen måste ske under strikt ansvar från forskarnas sida. Hybrid-DNA-tekniken kommer att debatteras mycket, men man får för den skull inte förblindas av skräckvisioner utan också se de uppenbara fördelar som hybrid-DNA-tekniken erbjuder.

Källor:

George Strachal/Claes Palmkvist            Manipulation        (1977)
Brita Åhman                                Hybrid-DNA          (1981)
Bertil Åberg                               Tillräckligt säkert (1982)
Lars Rydén (redaktör)                      Bioteknik           (1982)